Hem Om oss Nyheter Kurser Artiklar Gästbok Kontakt
KONTAKTFÄLT
Av: Eva Bertilsson och Emelie Johnson Vegh
Kontaktfält finns på de hinder som kallas balanshinder; nämligen A-hindret, balansbommen och gungbrädan. Detta är hinder där hundens koordination och precision prövas, hur mycket beror lite grann på hundens storlek och anatomi. Själva balanserandet brukar inte vara något problem att lära hunden och är heller ingenting som ska tränas upp på hinderna i sig. Balansträning sker lämpligen på stockar och stenar och annat man kan hitta i naturen på sina promenader. Svårigheten med balanshindren, och det som träningen i första hand kommer att gå ut på, är det som kallas kontaktfält. Dessa finns markerade i avvikande färg på både upp- och nedfarter på balanshindren. Tävlingsreglerna säger att hunden måste ha minst en tass på kontaktfältet, annars blir det fem fel.
Anledningen till att vi valt att skriva en hel artikel om bara kontaktfält är att de tyvärr ofta upplevs som ett problem. Kontaktfältsfel är vanliga på tävling och det är inte ovanligt att man ser att hunden inte har en aning om vad tanken är att den ska göra där.
I denna artikel kommer vi att behandla kontaktfält på nerfarter. Anledningen till detta är först och främst att nedfarterna är något som alla behöver träna, medan uppfarterna för de flesta är ett mindre bekymmer. Dessutom: om man har en fungerande kontaktfältsstrategi på nerfarterna så går det ofta att göra om den lite så att den kan användas även på uppfarterna. Vi pratar om kontaktfälten som sådana och diskuterar inte närmre vilket hinder det gäller, eftersom grundträningen är densamma.
Måste man träna?
Teoretiskt skulle det förstås vara möjligt att lära hunden att se var kontaktfältet börjar och slutar, och lära den trampa just på kontaktfältet, men i praktiken fungerar inte det. Istället bör man arbeta för att hunden ska veta att den ska gå ända ner till slutet av hindret för att där göra något speciellt. Det ger hunden möjlighet att kunna klara av hindret med säkerhet och det ger oss förare möjligheten att våga lita på det.
”Men min hund trampar alltid på kontaktfältet” säger någon. Vad bra! Gäller det oavsett hur fort den springer (eller i framtiden kan komma att springa), och oavsett var föraren befinner sig och vad denne säger eller inte säger? I så fall är kanske din hund en av de få som har ett naturligt ”running contact”, ett ”springande kontaktfält”, och då behöver du ju inte lägga ner någon träning på detta. Inte så få småhundar fungerar så på A-hindret, men det är ytterst få hundar som har ett naturligt rörelsemönster hela vägen ner över balansbommen.
De allra flesta av oss har hundar som behöver tränas till ett beteende för att få säkra kontaktfält. Vi anser att man ska ge hunden en uppgift att utföra, oberoende av föraren, allra längst ner på kontaktfältet. Hur man vill att hunden ska arbeta på banan beror, som vi utredde i vår förra artikel (Canis 5 -03) bl a på ens ideologi, kunskap och personlighet. Vi, artikelförfattarna, väljer att sträva efter att hundarna ska arbeta självständigt och veta vad de gör, vi vill arbeta med positiva förstärkningar och vi vill ha mycket explosivitet och hög intensitet i hundarnas agerande på agilitybanan. Detta sammantaget speglas i vårt sätt att träna (och resonera kring) kontaktfält.
Denna artikel är uppdelad i två delar: Vad ska hunden göra? och Hur ska man träna? I första delen tar vi upp vad hunden egentligen behöver kunna och redovisar förslag på olika beteenden som hunden kan utföra.Vi skriver också om vad som kan vara bra att ha med sig vid sina träningstillfällen. Den andra delen behandlar hur man delar upp momentet och hur man praktiskt kan gå tillväga i sin träning. Artikeln avslutas med ett avsnitt om när hindren kan anses vara färdiginlärda.
Vad ska hunden göra?
För alla agilitybanans hinder gäller följande: Hunden måste först ta sig till hindret, därefter utföra själva hindret, och till sist lämna hindret. Vid vissa hinder är övergången mellan utförandet och lämnandet väldigt enkel – det kan inte bli så mycket fel mellan springa genom tunnel och lämna tunnel, eller mellan hoppa genom däcket och lämna däcket. Andra hinder är lite klurigare; i slalom måste hunden t.ex. ta alla portar rätt, även den allra sista, innan den lämnar hindret. Det är dock lätt för föraren att avgöra om utförandet är korrekt eller inte. Därmed får också hunden klara besked, och lär sig ofta snabbt att det gäller att få med även sista porten för att belöningen ska komma. Mellan utförandet av kontaktfältshindren, och lämnandet av desamma, tycks gränsen vara mer flytande. Tyvärr (för föraren) så finns här ingen enkel, fysisk barriär som kan avgöra om hunden gjort ”rätt” eller ”fel”. I slalom märker både hund och förare om hunden tar sista porten. Vid däcket kan både hund och förare upptäcka om hunden hoppat genom däcket eller inte. Men vid kontaktfältet kan visserligen föraren se om hunden trampat på det färgade fältet eller inte – men hunden har inte en aning! Den måste få något annat att gå efter, något konkret den ska göra. Det måste vara något som är lätt för hunden att förstå, och lätt för föraren att avgöra om hunden utför eller inte. Det måste alltså gå att sätta upp tydliga kriterier (ramar för utförandet).
Vår tanke om det optimala utförandet av A-hinder, balansbom och gunga är att hunden springer till hindret, tar sig över hindret så snabbt som möjligt, utför ett speciellt beteende på slutet, och sedan på signal snabbt lämnar hindret.
Olika kontaktfältsbeteenden
Vad ska man då välja för beteende att lära hunden? Lämpligt är att välja något som bara kan utföras allra längst ner på kontaktfältet. På så sätt kan man vara 100% säker på att hunden alltid har ”minst en tass på kontaktfältet”. Kontaktfältets kant, som utgör gränsen mellan hindret och marken, är tydlig och lätt för både hund och förare att se och därför bra att ha som referenspunkt.
Ett alternativ, som blivit vanligt de sista åren och som fungerar bra, är det som kallas ”2 på – 2 av”, alltså att hunden ställer, sätter eller lägger sig med framtassarna på marken medan baktassarna är kvar på hindret. En annan variant är att hunden lär sig krafsa eller trampa precis på kanten till hindret. Ytterligare ett alternativ är att hunden slår med framtassen på marken just efter kontaktfältet. Vid alla dessa 3 varianter kan man dessutom lägga till att hunden ska titta åt ett visst håll (t.ex. framåt). Fördelen med detta är att hunden blir mer framåtriktad både på sin väg över hindret, och efteråt. Om man på resten av banan vill att hunden ska titta på hindren, inte på föraren, så kan det ju vara lämpligt att låta det gälla även på kontaktfälten.
Något som ännu inte är så vanligt, men som troligen kommer att komma allt mer, är att hunden istället för att arbeta med tassarna tränas att markera med nosen mot kontaktfältskanten eller precis nedanför. Det går också att kombinera beteenden med tassar och nos. En fördel med att låta hunden arbeta med nosen är att den blir väldigt fokuserad på rätt punkt, och håller sig framåtriktad. Om föraren vill att hunden ska titta på honom/henne hela tiden är förstås detta inte någon metod att rekommendera.
Vilken variant man väljer är en smaksak och beror på vad föraren känner för, och vad hunden har lätt för. En hund som erbjuder mycket krafsningar bör kanske få krafsa, och den som helst puttar med näsan kanske bör få göra det. Tänk bara efter så att det du väljer passar in i din övriga träning – vill du t.ex. ha ögonkontakt hela tiden, ibland, eller aldrig?
Träningssätt vi inte rekommenderar
Många förare går in och påverkar hunden med röst eller kroppsspråk för att få den att sätta en tass på kontaktfältet. En sådan strategi kan mycket väl fungera, såtillvida att hunden saktar farten och ”råkar” sätta en tass på det färgade området. Problemet är bara att hunden inte ges en chans att förstå vad det egentligen är den ska göra, och därmed får den heller inte möjlighet att jobba självständigt. Det kräver också att föraren är på exakt rätt plats och/eller ger hunden signal vid exakt rätt tillfälle. Dessutom finns det en stor risk för konflikt mellan förare och hund (föraren vill att hunden ska bromsa, hunden vill fortsätta framåt), och därmed också risk för att hunden blir osäker och tycker att föraren, eller slutet på hindret, eller bådadera, är obehagliga. Då och då ser man, även på internationell elitnivå, hundar som kryper ner mot kontaktfältet för att sedan kasta sig framåt i ett jättesprång, inte sällan utan att ens ha trampat på fältet… Det är alltså svårt att få ett pålitligt utförande, och det är svårt att hålla träningen positiv och givande för hunden. Dessutom tappar man tid om hunden börjar bromsa farten för tidigt.
Om du tillhör dem som styr hunden med röst eller kropp på kontaktfältshindren, men skulle vilja att hunden kunde arbeta mer självständigt och utföra sina kontaktfält oberoende av dig, så har vi bara en rekommendation: börja om från början! Det kan verka tufft, men så länge föraren är med och styr hundens rörelser så är det nästan omöjligt för den att agera självständigt. Föraren blir som en del av hindret, som hunden är beroende av för att kunna utföra det den ska. Man måste därför gå ner på ”nybörjarnivå” och lära hunden att själv göra det man vill att den ska göra.
Nu har vi diskuterat några saker som man bör ta ställning till innan man påbörjar sin kontaktfältsträning. Innan träningen börjar måste du dock ha ordning på din ”verktygslåda”. Det kallar vi den arsenal av grejer och olika belöningar som är bra att ha tillgängliga när man ska träna. Belöningar är otroligt viktiga. Har du ingenting som hunden eftertraktar kan du heller inte träna. Åtminstone inte om du vill jobba med positiva förstärkningar…
Godis är alltid bra att ha. Med godis menar vi allt möjligt som din hund tycker är gott. Alltså inte bara frolic och levergodisar, utan också kanske morötter, leverpastej, pannkakor och mazariner. Det kan vara en idé att spara det allra mest extremt goda till ett tillfälle då man t ex haft ett genombrott i sin träning. Men även annars är det verkligen viktigt att godiset är gott och något som hunden är beredd att jobba hårt för. När man tränar in ett nytt beteende går det åt mycket godis, så det är bra att ha små bitar av något mjukt godis så att hunden inte blir mätt och dessutom kan svälja fort så att man kan fortsätta jobba.
Leksaker är också bra att ha. Bollar, kamptrasor, en leksak i ett snöre som hunden får jaga, mjukdjur, pipleksaker… listan kan göras lång. Huvudsaken är att det är saker som hunden tycker är kul. Man kan använda leksaker på olika sätt. Dels att man använder det som en snabb belöning, ett par sekunders kamp t ex, eller också som en långvarig belöning, man kastar en boll som man sedan leker med tillsammans.
Om man har en hund som inte tycker om att leka, bör man jobba med det. Dels att leka själv tillsammans med hunden, springa runt och fåna sig helt enkelt, dels att leka med saker. Det viktiga är inte att hunden egentligen tar sakerna i munnen (den måste inte kampa), utan det viktiga är att hunden vill agera tillsammans med dem och tycker att det är roligt. Ett sätt att få en godissugen hund att intressera sig för leksaker är att gömma godis i t ex en strumpa. Man kan göra strumpan ännu märkvärdigare genom att förvara den utom räckhåll för hunden ett tag medan man själv och eventuella andra medlemmar i familjen gör stort väsen av nämnda strumpa.
Vilken belöning man väljer och hur man väljer att belöna beror på vilket beteende det är man vill förstärka. Vill man ha mycket tryck framåt ska man belöna framåt (kasta en boll, springa till skål), vill man ha fokus mot sig ska belöningen komma hos föraren (kamplek, godis ur handen).
I verktygslådan bör det också finnas minst en skål att lägga godis eller små leksaker i, för att de ska vara lättare för hunden att hitta. Man vill ju inte att hunden ska behöva leta i gräset. Skålen är väldigt bra att ha som mål när man vill ha något för hunden att sikta på.
Om man tänker använda lock eller dylikt som target i sin kontaktfältsträning så måste de förstås finnas med i verktygslådan. Olika faser i träningen kräver tagets som syns olika mycket – större och mer synliga i början, mindre och osynligare i slutet. En musmatta eller papperstallrik som går att klippa i mindre och mindre bitar fungerar utmärkt
Slutligen bör din verktygslåda förstås innehålla en klicker, om det är så att du använder dig av klicker i din träning. Vi upplever att det är lättare att träna in ett fungerande kontaktfältsbeteende med en shaping-van hund. Oavsett om du använder dig av klicker eller inte så är det viktigt att du har någon slags signal som talar om för hunden att ”nu kommer belöningen”. Hundens förväntan på belöningen kan annars lätt slå över i att hunden börjar leta eller spana efter densamma, redan innan beteendet är utfört. Genom att alltid låta belöningen föregås av en signal minimerar man den risken, och hunden kan koncentrera sig på sin uppgift.
Hur ska man träna?
Nu är det dags att sätta igång med träningen! Först och främst gäller det att dela upp momentet i lämpliga delar, som sedan tränas var för sig innan de sätts ihop.
Hunden måste lära sig att:
När det gäller kontaktfält är det mycket lämpligt, i princip nödvändigt, att tillämpa ”backchaining”, baklängeskedjning, dvs. att dela upp beteendet i så små beståndsdelar som möjligt och träna dem var för sig för att sedan länka ihop dem med början bakifrån. Varje nytt beteende ska fungera som belöning för det nyss utförda. Detta innebär att ”lämna hindret” ska vara belöning för ”det speciella beteendet på slutet”. På samma sätt ska möjligheten att få utföra ”det speciella beteendet” ska fungera som belöning för själva springandet över hindret,
Allt detta tränas med fördel först på marken, sedan på någon ”attrapp” och till sist på hindren. Anledningen till detta är att vi inte vill att hunden ska ha haft chans att göra någonting annat än det vi tänkt oss på hindret, eftersom man då riskerar att hunden har ”bagage” i form av oönskade beteenden. Det är också lättare för hunden att bara hålla ordning på en ny del i taget. Den slipper alltså lära sig att utföra ett nytt beteende uppe på ett nytt hinder, utan lär sig beteendet först och introduceras till hindret sedan.
Tänk också på att träna på olika platser och med olika störningar! Första stegen i varje övning bör givetvis tränas hemma i lugn och ro, men det är viktigt att alla de olika delmomenten tränas även i andra situationer så att hunden blir helt säker på att det den lärt sig ”fungerar” oavsett vad som händer runtomkring.
Var noga med att du själv ska kunna se framför dig exakt vad det är du vill att hunden ska göra, innan du sätter igång och tränar. Genom att vara 100% klar över vad du vill ha så kommer du också att vara konsekvent i vad du belönar, och därmed kommer hunden också att bli säker på vad den ska göra.
Att sticka vidare – den bästa belöningen
I det färdiga utförandet vill vi att den bästa belöningen för kontaktfältsbeteendet ska vara att få fortsätta. Detta är en belöning som finns med även på tävlingsbanan! Dessutom är det så att många hundar inte riktigt behärskar själva lämnandet av hindren. Inte sällan ser man efter t ex slalom och kontaktfältshinder att det blir ett ögonblicks osäkerhet eller ”glapp”, precis efter att hunden lämnat hindret. Ibland spelar detta mindre roll, ibland kan det leda till att hunden missförstår föraren, och i vilket fall som helst är det onödigt. Det finns alltså flera anledningar till att träna själva lämnandet av kontaktfältet separat.
”Men att lämna kontaktfältet är inget problem för min hund – kruxet är att få honom att göra dem!” utbrister någon. Visst, men det vi ska göra är som sagt att använda lämnandet för att belöna kontaktfältsbeteendet. Detta innebär att hunden måste vara stensäker på hur man lämnar hindret, kunna göra det på signal – och endast på signal!
Börja med att träna in en ”varsågod”-signal, som betyder ”stick iväg till din belöning”. Detta tränas helt separat, och sker enklast genom att en person håller i hunden medan en annan lockar med godisskål eller leksak ett par meter bort. När hunden verkligen vill iväg – släpp den och låt den springa till sin belöning. Gå och hämta hunden, tala om för den hur duktig den är, och upprepa proceduren. När du känner att hunden verkligen är laddad och tänd när du släpper den, lägg till ett ord (t ex ”ja”, ”fram” eller ”kör”). Tanken här är att förknippa ett ord med rivstarten mot belöningen. Det är detta ord du sedan ska använda för att skicka iväg hunden från kontaktfältet.
Att utföra själva kontaktfältsbeteendet
Alla de kontaktfältsbeteenden som innebär att hunden ska göra något med tassar och/eller nos på något speciellt ställe på hindret, kan med fördel tränas med hjälp av en target (ett fysiskt mål, t ex ett plastlock eller en musmatta). Först lär man då hunden att trampa, krafsa, slå med tassen eller putta med nosen mot targeten. Sedan kan man flytta sin target till den plats där man vill att beteendet ska utföras, och på så vis få fram det beteende man vill ha på rätt plats. Slutligen smygs den synliga targeten successivt bort. Givetvis går det att lära in detta utan att använda sig av en target. Man får då använda sig av någon form av hinderatrapp redan från början och lära hunden att trampa, krafsa eller putta mot kanten eller på marken precis efter. I resten av den här artikeln har vi emellertid valt att illustrera vårt tankesätt genom att steg för steg gå igenom inlärningsprocessen vid användande av target.
Bestäm först vad det är du vill att hunden ska göra. På nybörjarkurser brukar vi rekommendera ett tramp med en eller två tassar; det är lätt att få fram och lätt för föraren att se. Att trampa på ett plastlock lär sig de flesta hundar på nolltid. Du kan antingen arbeta med ren shaping, eller ”lura” hunden till att trampa. Shaping innebär som bekant att du formar fram beteendet steg för steg. Beröm eller klicka och belöna när hunden tittar mot locket. Beröm/klicka och belöna sedan när den närmar sig locket, därefter när den gör något med det, därefter när den gör något med en tass, och så vidare. Att ”lura” fram ett tramp går enklast om man lockar med en godis under locket. De flesta hundar tar snart till tassarna och försöker gräva fram den. Belöna! Ibland kan man behöva börja med att belöna även mindre steg, d v s börja med att belöna vad som helst som hunden gör med locket.
Redan från början är det bra om du kan variera din och hundens position, så att du är på båda sidor om den, står upp, sitter på huk, och så vidare. Dessutom är det bra om belöningen inte alltid kommer från din hand. Kasta gärna iväg godiset eller leksaken. Det är annars lätt hänt att hunden vänjer sig vid att alltid vara vänd mot dig när den trampar på sin target, och att den dessutom förväntar sig belöning från dig – och så vill vi inte ha det på kontaktfälten. Hundens fokus ska vara så mycket som möjligt på locket och/eller framåt, och så lite som möjligt på dig.
Om du vill kan du sätta ord på beteendet (t ex ”trampa”, eller ”balans” om du vill ha samma ord för hela hindret). Det är emellertid inte nödvändigt, utan targeten i sig själv – och senare slutet av hindret - utgör signal till hunden att den ska utföra sitt beteende. Om du ändå vill använda ett ord så vänta med att lära in själva ordet tills du är säker på att hunden kommer att utföra rätt beteende. Vänta hellre lite extra, för att inte riskera att börja sätta ord på ett beteende som inte riktigt är färdiginlärt. Tänk också på att inte börja upprepa ordet om hunden skulle tveka! Tveksamhet från hundens sida betyder att du måste backa din träning en bit och att du antagligen introducerat ditt ord lite väl tidigt.
När du har en hund som glatt kastar sig över locket så fort du tar fram det, är det dags att börja använda det som kallas ”extern belöning”. Tanken är att hunden ska utföra sitt beteende, och som belöning få signal till att sticka iväg till väntande godis eller leksak. Här kommer ditt redan tränade ”stick-iväg-ord” in i bilden. Anlita en medhjälpare som håller en godisskål (eller leksak) utom räckhåll för hunden. I början kan han/hon stå helt nära, max ett par meter bort. Du kan om du vill ha koppel för att hindra att hunden kastar sig över belöningen i förtid. Ta fram locket, vänta på att hunden trampar – och belöna med att säga ”kör” eller vad du nu har för ord. Medhjälparen lockar snabbt på hunden, som får sitt godis eller sin leksak. Det brukar inte krävas särskilt många upprepningar innan hunden förstår sammanhanget.
Om man vill kan man under en kort övergångsperiod ha med både ”bra” eller ”klick” och så ”kör” direkt därefter. Om hunden inte alls är van vid externa belöningar kan den bli lite förvirrad i början, och då kan det underlätta att markera beteendet med ett välkänt klick (eller bra) och sedan skicka iväg hunden till belöningen.
Om hunden tvekar det minsta vid ”kör”, så måste medhjälparen genast locka på hunden eller hålla fram godisskålen/leksaken. Hunden ska inte prestera något när du säger ”kör”, den ska bara få sin belöning! Om själva trampandet börjar bli sämre gäller det först och främst att inte belöna sådant som inte uppfyller dina kriterier. Säg inte ”kör” om inte beteendet är tillräckligt. Om hunden börjar ”tjuvstarta” och sticker iväg till medhjälparen innan föraren sagt ”kör” så blir det ingen belöning, förstås. Förarens magiska ord är nyckeln till belöningen! Skulle hunden bli tveksam efter flera uteblivna belöningar, så gå tillbaka till att belöna själv ett tag så att du känner att beteendet sitter. Testa då med att ha belöningen hos medhjälparen igen.
När hunden har byggt upp en riktigt bra förväntan framåt och du känner att ditt ”stick-iväg-ord” verkligen fungerar som belöning för att hunden utför rätt beteende är det dags att börja variera belöningen. Du kan flytta belöningen längre bort, kanske till andra sidan av en tunnel eller något annat hinder som hunden gillar. Du kan dölja belöningen för hunden och låta den dyka upp som en överraskning direkt efter ditt ord (låt någon t ex kasta en boll eller dra iväg en leksak i ett snöre). Målet är att hunden ska kasta sig iväg framåt direkt då den hör signalen, utan att titta på dig först. Se därför till att du inte skickar iväg hunden med hjälp av ditt kroppsspråk, för då kommer den att börja titta på dig istället för att koncentrera sig på sitt beteende.
Att ta sig fram till rätt plats
Om du inte redan gjort det, är det nu dags att lägga in lite avstånd från startpunkten till targeten. Ha hunden hos dig, locket en halvmeter framför och medhjälparen med skålen ytterligare ett par meter rakt fram.
Om hunden stannar upp någonstans innan den trampar, så har du ökat avståndet allt för fort. Minska genast distansen till targeten, och se till att hunden hela tiden behåller sin målmedvetenhet och sitt självförtroende. Den ska verkligen kasta sig över sin target! Gör den inte det så är antingen övningen för svår, eller belöningarna inte tillräckligt attraktiva.
Målet är att du ska kunna skicka hunden minst 10 meter fram till targeten med belöningen ytterligare tiotalet meter framför.
När hunden blivit skicklig på att skynda sig till rätt plats, utföra sitt beteende, och explodera iväg på signal, så har du kommit mycket långt i din kontaktfältsträning. Detta utan hunden ens har satt en tass på något balanshinder! Denna träning är ovärderlig och all tid du lägger ner på den kommer att betala sig med ränta senare.
Innan man går vidare och introducerar agilityhindren är det klokt att testa de intränade beteendena på något annat. På så vis får hunden rutin på att utföra sitt beteende från ett annat underlag, och man ser om det är något mer som behöver tränas innan hindren blandas in. Ta t ex en skiva ca 1x1m, och lägg locket mitt på ena sidan. Kan hunden stå uppe på skivan och trampa på sin target? Fungerar det att skicka vidare den framåt? Fungerar det att låta den starta på skivans andra sida, så att den måste gå över den för att komma till locket?
Sedan kan man lägga skivan i en liten lutning, t ex på ett par tegelstenar. Man kan också lägga locket nedanför sista trappsteget i en trappa, och träna hunden på att vara kvar med baktassarna uppe i trappan medan den går ner och trampar med framtassarna. Börja med att ha hunden på näst sista trappsteget, så att den bara behöver sträcka ner en tass för att nå locket. Öka sedan avståndet successivt – se upp så att du inte går för fort fram här! Det är lätt hänt, och medför ofta att hunden börjar tveka och/eller ”fråga” innan den trampar. Se till att inte det händer, för sådan tveksamhet ställer bara till elände och försvinner inte av sig själv… Minska genast avståndet om du ser minsta tendens till tvekan.
Introducera hindren
Nu är det dags att låta hunden utföra sitt kontaktfältsbeteende på ett av balanshindrens nedfart. Detta bör vara hundens första erfarenhet av själva hindret, så att balanshindren i hundens ögon redan från början blir detsamma som en möjlighet till att utföra det roliga kontaktfältsbeteendet. Om det är en liten hund, lyfter man lämpligen upp den på kontaktfältet. Är hunden större låter man den gå upp från sidan. Lättast för hunden blir det om föraren står tätt intill kontaktfältet och hunden får runda föraren på marken och kliva upp på hindret med riktning mot hindrets slut. Nu står hunden alltså längst ner på hindret riktad åt rätt håll. Targeten ligger inkilad under hindret klart synlig. Träning ser nu ut precis som tidigare, och all träning som tidigare gjorts på marken och på kontaktfältsatrapperna ska nu göras på hindret. Man börjar med att låta hunden trampa på sin target, klicka (eller beröm) och belöna. När detta fungerar fortsätter man med att låta hunden arbeta rakt framåt mot en extern belöning efter att ha fått sin stick-iväg-signal. Sedan låter man hunden börja allt högre upp på hindret. Lyft upp hunden, eller låt den starta från ett bord eller liknande intill hindrets nerfart. Om hunden stannar upp någonstans innan den trampar, så har du ökat avståndet allt för fort. Starta då genast närmare targeten och se till att hunden hela tiden behåller sin målmedvetenhet och sitt självförtroende.
När hunden blivit lika skicklig på att skynda sig till rätt plats, utföra sitt beteende, och explodera iväg på signal, som den tidigare varit på marken och på eventuella kontaktfältsatrapper, så är det dags att börja arbeta bort targeten. Målet är att hunden ska utföra sitt beteende på det ställe där targeten har funnits även när den inte längre finns där. Om man använder t ex en papperstallrik eller en musmatta är det lätt att helt enkelt klippa eller riva targeten till allt mindre bitar. När man börjar minska targetens storlek måste man se till att göra övningen så lätt att hunden säkert lyckas. Detta innebär att man får starta hunden närmare hindrets slut eller kanske gå tillbaka till att använda sin kontaktfältsatrapp. Det blir inte samma sak som att börja om från början, för eftersom hunden har en utmärkt grund och förförståelse kan man ofta gå mycket fortare framåt andra gången. Viktigt att tänka på är dock att man inte blir för petnoga med att hunden verkligen träffar sin target när denna blivit mindre. Nu ändras med andra ord kriteriet för belöning, från att ha varit ”trampa på targeten” till att vara ”trampa ungefär där targeten är”. Risken med för stor noggrannhet här är att hunden saktar farten och kanske till och med börjar leta efter sin target! Det vill man slippa och därför ska man vara lika noga som alltid med positionen och platsen som hunden befinner sig på när den utför sitt beteende, men om den träffar den lilla targeten eller ej är inte viktigt.
När hunden klarar att utföra hindret så som man tänkt sig utan sin target är det dags att börja lägga till hinder före och efter balanshindret. Nu kan det vara en god ide att plocka fram targeten igen. Eftersom man alltid strävar efter så många lyckade repetitioner som möjligt, gör vi det lättare för hunden igen genom att ta fram targeten när vi introducerar nyheter. Börja med att lägga till ett hinder före balanshindret, och använd bara hindertyper som hunden verkligen kan. Om till exempel däcket fortfarande är knepigt för hunden ska det jobbas på separat, och inte blandas in i kontaktfältsträningen. Arbeta sedan fram att hunden klarar flera hinder både före och efter det balanshinder ni jobbar med, innan targeten successivt börjar minska i storlek igen för att till slut försvinna helt.
När är hindret färdiginlärt?
Efter en gedigen grundträning ska hunden nu behärska följande delar:
Allt detta ska hunden klara av att göra oavsett var föraren befinner sig. Att överträna är alls ingen dum idé. Chansen att föraren kommer börja hjula framför balansbommen på tävling är väl obefintlig, men det skadar ju inte att hunden är så säker på vad den ska göra att den klarar av även så konstiga saker… Tänk också på att lägga in andra störningar i form av folk, hundar, tunnlar, paraplyn et cetera. Och glöm inte att träna på olika platser och olika hinder!
Något av det allra viktigaste som föraren måste tänka på när det gäller bedömningen om hindret är färdiginlärt eller inte, är kriteriet fart. Utför hunden hindret (alltså inklusive med sträckan dit och sträckan därifrån) i den hastighet som föraren tänkt sig? Hindret är inte färdiginlärt förrän även detta fungerar. Man får se upp lite grann så att man inte i sin strävan att vara noggrann råkar lära hunden att t ex balansbommen är något som man utför långsamt. Nej, inlärningen är klar när hunden utför alla ovanstående punkter i det tempo man tänkt sig och givetvis med stor glädje.
Man får heller inte glömma att fast hindrena kan anses vara färdiginlärda efter de punkter som vi redovisat här, så kan hunden efter t ex en tids tävlande börja revidera sitt uppförande. Med farten, glädjen och entusiasmen över tävlandet kommer ofta lite ”slarv”. Då är det viktigt att man inte börjar acceptera oönskade beteenden för att man så gärna vill tävla, utan att man genast går tillbaka och tränar. Kom ihåg att ”att få fortsätta” är belöningen för korrekt utfört kontaktfältsbeteende, vilket innebär att man som förare får passa sig så att man inte börjar belöna beteenden man inte vill ha. Om hunden inte utför sitt beteende korrekt så kan man låta den försöka igen, eller ta en kort time-out. Sedan får man fundera över om det var en tillfällighet eller om det behövs någon speciell träningsinsats. En god regel är nog att träna ordentligt (tills beteendet är färdiginlärt), tävla och sedan alltid ta en paus i tävlandet för att se vad som har dykt upp och träna igen…
Ha det så roligt med er träning och lycka till på tävlingsbanorna!